Ibland måste man ta svåra beslut för att må bra och igår tvingas jag ta ett sådant beslut. Det är egentligen ingenting som jag ville göra och jag trodde att jag skulle slippa.  
  
Saker och ting har byggts på hög och det som hände igår var droppen.
Det började strax innan jul, du lovade en sak men gjorde en annan. Du ljög och sårade mig enormt mycket.
Ett slag i magen. Tårar som rann och många svärord.
Är det inte vänner framför killar som gäller?
Chocken att du kunde göra något sådant, mot din bästa vän kunde jag inte förstå. Det tog veckor innan jag ens kunde prata med dig utan att bli irriterad.

Sakta men säkert började det bli bättre. Jag försökte förlåta.

Ibland kunde jag tycka att du hade förändrats väldigt mycket bara på den korta tiden sedan vi tog studenten. Den du var på gymnasiet, den personen jag trodde att du var försvann lite, bit för bit.

Vi blev vänner på nytt i gymnasiet, efter att ha gått i samma klass i många år. Jag gillade verkligen att umgås med dig och att kämpa med körkortet ihop med dig var toppen.

Men sen igår så kände jag att nu får det räcka.
Jag kan inte finnas här för dig som någon du kan umgås med vid behov, när du har några timmar fritt innan du ska umgås med pojkvännen igen. Jag är inget "andra val".
De första veckorna kunde jag förstå att du ville umgås med honom jämt, men om vi skulle försöka reparera vår relation så måste vi träffas!

Det funkar inte för mig att bli sviken om och om igen, att aldrig veta var jag har dig och om jag kan lita på dig.

Jag hoppas att du förstår varför jag gjorde som jag gjorde igår och att jag gav dig två val.

Du dök aldrig upp. Du valde att säga upp vår vänskap. Jag vet inte om jag kommer ge dig fler chanser i framtiden. Först måste du förstå att man inte kan behandla vänner hur som helst.

Jag ställde upp. Jag försökte förlåta. Men det räckte tydligen inte och ändå var det du som gjorde fel.


Jag vet att du antagligen kommer läsa det här. Jag vill inte ha fler förlåt eller förklaringar.

Det jag vill ha är vänner som går att lita på.