En vecka nu.

En vecka utan Molle nu.
Det känns fortfarande allt för jäkla orättvist och saknaden är lika stor.
Men på något sätt lär man sig att acceptera det.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0