Han finns kvar.

Jag har kommit på mitt sätt för att klara av sorgen efter Molle lite bättre.
Sen han somnade in har jag haft svårt att acceptera att han faktiskt är borta,
för det har känts som om han fortfarande finns kvar.
Men jag kom på att han finns ju faktiskt kvar.
Han finns runt oss här hemma hela tiden,
även om vi inte kan se honom så vet jag att han hör oss.
Han vet hur mycket vi saknar honom och hur mycket han betyder.

Bara för att jag inte kan ta i honom, så betyder ju inte det att han är borta "på riktigt".

Låter det lustigt/konstigt/udda?


Alla tror vi på olika saker och har vårt eget sätt att komma över sorg.

Det här är mitt sätt.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0