Att göra sin praktik på CAN är tungt i den bemärkelsen att man dagligen stöter på människor med t ex MS, Parkinsons, ALS och psykiska sjukdomar. Att se en människa kämpa för varje steg, det känns. Vetskapen om att både jag och brukaren vet att det kommer inte bli bättre, snarare värre. Men ändå orkar de kämpa! De tar sig upp ur sängen på morgonen, de gör utflykter, de skrattar och skämtar. Många människor här blir överlyckliga när man sätter sig ner och pratar en stund, går på marknad eller tar en tur till affären. Det gör oftast hela deras dag. Att det känner att någon bryr sig. Man får sig verkligen en funderare ibland och inser hur lyckligt lottad man är.

Så här kan det se ut när man sitter på CAN och pluggar.