Du din lille plutt.
Halv åtta ikväll somnade du in.
Jag var inte hemma, känns både skönt och ledsamt att jag inte var vid din sida.
Men nu slipper du förhoppningsvis lida mer och har det bra i din katthimmel.

Men hur mycket jag än tycker om Tiger och Inka,
så kommer jag sakna dig så jäkla mycket.
För du och jag hade något speciellt.
Vi är nog lika tjuriga båda två ...
Det var du och jag.
Molle och Nilla.

Du fick inte ens fylla tre år!
Förhoppningvis får din bror leva ett långt och härligt liv, men det var det ju meningen att du också skulle!
Varför just du?

I tisdags var du ditt pigga vanliga jag
och nu är du borta.

Jag får inte ihop det och just nu känns allt så jäkla overkligt.
Jag väntar på att jag ska höra kattluckan och ditt mjauande för att komma in i huset.
Men du kommer aldrig mer krypa upp i mitt knä, buffa i mitt ansikte och spinna nöjt.
Du kommer aldrig sätta klorna i min rygg,
för att jag än en gång har råkat mosa dig lite grann i sängen.

Att inte få gosa mer med dig eller ge dig en puss får mitt hjärta att brista.
För inte trodde jag att vi redan skulle skiljas åt.

Många tårar kommer rinna för din skull,
för jag vet att ingen kommer kunna ta din plats.