Det går bra en stund, men sen tänker jag på att du faktiskt inte kommer tillbaka.
Och det känns fortfarande overkligt.

För du är ju bara ute på en av dina små runder i skogen,
sen kommer du in för att ännu en gång äta.
Därefter så kryper du upp i min säng och sover till kl 5 på morgonen,
då är det dags att väcka mig för att få sällskap ner till tvättstugan och maten.

Förhoppningvis så vet du hur mycket du betydde,
du var ingen vanlig katt.

Jag vill inte att detta ska vara sant,
men varje gång jag inser det så brister hjärtat en gång till.