Funderingar.

Det gick bra att jobba igår. Det var inte så mycket förändringar, någon ny och någon som hade somnat in i höstas. Jag fick träffa mina två favorittanter. Men tanken som slog mig när jag satt hemma hos en av favorittanterna för att vara ett stöd vid middagen var hur ensamt och tyst det kändes. Vi satt och pratade i den mån det gick, men efter praktiken på ett demensboende i höstas är jag van vid fullt med folk vid middagarna. Så jag har lite funderingar inför sommaren. Hemtjänst eller demensboende? Jag trivdes utmärkt i somras, både med personal och vårdtagare. Hemtjänsten har sina fördelar med att man åker runt, får en paus i bilen. Samtidigt har ett boende sina fördelar med att man hinner ta sig mer tid, man har inte en tid att passa hela tiden. Vill man baka ihop med några vårdtagare hinner man det, en oplanerad promenad eller en sångstund.
Nackdelen med hemtjänsten är alla tunga städ och mindre omvårdnad i vissa fall. Nackdelen med ett boende är just att det är svårt att få en paus, det är alltid folk runt omkring en.
Så jag får se vad jag bestämmer mig för =)

Ett slag i magen.

Ett slag i magen. Jag tycker synd om människor som inte fixar att vara ensamma. Så fort ett förhållande tar slut, hoppar de in i nästa. Kan man verkligen kalla det för kärlek? Den här rädslan för ensamheten. De är så beroende av andra för att må bra. Det måste vara hemskt att vara sån som person, inte överleva en dag utan att ha någon vid sin sida. Bygga upp sitt liv på andra, usch och fy! Just den här känslan av meningslöshet, ensamhet och mindre värd bara för att man inte kan ändra sin status på facebook. En sådan person borde jobba på sin självkänsla ...

Jag tror så här ...

Jag ska ge er min åsikt om varför SD fick sådan genomslagskraft i valet 2010.  De har blivit utbuade, de har inte fått hålla sin tal, de har blivit utslutna från debatter, intervjuer, tidningar. De har inte fått göra den reklam som andra partier har fått. Och då lever vi ändå i ett land med yttrandefrihet.
Tro nu inte att jag röstade på SD, för det gjorde jag definitivt inte. Jag tycker att de är väl extrema. Sen vill jag än så länge inte dra alla över en kam och kalla alla för rasister. Jag vill tro att en del av dem bara värnar om den svenska kulturen, att ta hand om dem som redan bor här, innan vi försöker hjälpa andra. Men sen finns det dem, som går betydligt längre. Hörde att de ska betala människor för att flytta tillbaka till deras ”hemland” ..
Jag vill inte tro att Sverige är ett sådant land, där vi dömmer alla människor av ett visst namn, hudfärg, utseende likadant. Ge varje, enskild människa sin egen chans!
Men åter till det som jag skrev i början. Jag tror att folk har röstat på SD för att jäklas, just för att partiet inte har blivit behandlade som alla andra. Att flera av de andra partierna faktiskt har betett sig barnsligt och dumt mot sig själva, genom att prata illa om SD. Om folket bara hade ignorerat partiet, låtit dem hålla sin tal och så vidare. Då hade de förmodligen inte haft samma genomslagskraft. De hade bara varit det där ”lilla” partiet med extrema åsikter, som försökte ta sig in i riksdagen, men inte lyckades.

Men återigen, jag röstade INTE på SD.

Mitt 2009.

Vad har egentligen hänt 2009?

Det har hänt en massa känns det som!

Början av året var rätt lugn, jag fyllde 19 i april och kort därefter åkte jag och Alexandra till Cypern!
Det är nog en resa vi aldrig kommer att glömma.
En totalt misslyckad cykeltur, men som nu är otroligt rolig att tänka på och härliga utekvällar på Jasmin Inn och Castle :)
I juni var det bal och studenten.
Det känns fortfarande otroligt konstigt att jag inte ska tillbaka till gymnasiet, men samtidigt är det otroligt härligt.

Efter studenten var det dags för min femte sommar på ICA (och kanske den sista?).
Det blev även en resa till Kreta med familjen :)

I juli fick jag reda på att jag hade kommit in på sjuksköterskeprogrammet i Kalmar!
Det kändes så jäkla kul att äntligen få flytta hemifrån och ha något "eget".
Jag hade tur och fick tag på en jättefin lägenhet, men det blev ju inte riktigt som jag hade tänkt mig.
Redan efter några veckor insåg jag att bo själv och inte kunna träffa de "gamla vanliga" när jag ville,
funkade inte.
Skolan kändes inte rolig just då, det var för tätt på gymnasiet.
Så i oktober gick flyttlasset tillbaka till Blekinge.

Sen hade jag en otrolig tur och fick jobb på Gapro!
Så hela hösten har spenderats där, 7-16.

För några veckor sedan fick jag reda på att jag kom in på ssk i Karlskrona,
så 18 januari tar jag åter tag i pluggandet.
Den här gången hoppas jag att det kommer bli 1000 gånger bättre! :)

Andra saker som har hänt är att familjen fick en ny liten medlem vid namn Inka.
En Flatcoated retreiver som blir 5 månader i januari.

Sen har det väl varit det vanliga med dessa förbaskade killar som inte fattar någonting ;) 
Det har även hänt en sak mellan mig och en av mina vänner.
Men förhoppningsvis så kommer allting bli bra igen,
det tar sin lilla tid bara.
Det är inte alltid lätt att glömma och förlåta ...

Men nu känns i alla fall som att jag har lite mer koll på tillvaron och allt känns betydligt lugnare :)


Så nu tar jag nya tag och hoppas på ett kanonbra 2010!


"Don't take life sittning down"

Jag satt och bläddrade lite i en tidning för en stund sen och höll på att sätta i halsen när jag hittade det här:





Den här prylen kallas Gogirl och ska helt enkelt användas av oss  tjejer när vi går på toa.
För nu ska vi inte sitta längre, utan stå!

Det största syftet är att man ska kunna använda den när man kommer in på en sunkig toalett.

Men jag vet inte?
Håller mig hellre än att köpa en sån här ..

Tänk att gå runt med den i väskan !

- Vad har du där?
- Eeehhh .. En tratt ...


Läs mer här

Se på mig.

Jag önskar att jag kunde stanna,
här i din öppna famn.
Jag älskar dig,
du rör vid mig som ingen annan kan.
Vi låter världen vänta
Säger vad gör det oss
Vi lever här,
vi älskar nu.
Låt alla andra slåss.
Jag vill vara vid din sida,
låt oss alltid ha det så här.
Om en sol och måne slocknar,
så finns jag alltid där.

Se på mig.
Någonting händer när du rör vid mig.
Och allt som jag känner blir till stjärnor i den svarta natten.
Här finns bara du och jag.
Se på mig.
Någonting händer när du rör vid mig.
Och allt som jag känner blir till drömmar där vi har varandra.
Ingen annan bara du och jag.

Tur och otur.

Jag brukar inte vara så jätte skrockfull.
Till exempel så går jag inte och oroa mig för fredagen den 13.
Däremot så är det kanske lite skumt att första gången som jag olyckligtvis kör på ett djur, så är det på det datumet.

Men i går satte jag på mig ett armband.
Det är svart med silverpärlor på, som man liksom knyter för att det ska hållas på plats.
Och sen dess har jag haft lite, lite mer tur än vanligt.
Som idag vann jag först 100 kr på triss.
Köpte två bingolotter efter det och vann två Sverigelotter på första bingot.
(Pensionärsvarning I know!)

Och igår hände även en annan rolig sak :)

Så kanske det här med lyckosaker verkligen stämmer,
det gäller bara att hitta sin "sak".

Det här armbandet kommer i fortsättningen sitta runt min handled,
oavsett om det forsätter ge mig lite mer tur än vanligt.


För jag gillar det och det verkar gilla mig också :)

Vilket ben ska man stå på?

Jag vill till London.
Samtidigt vill jag stanna kvar i den här lilla byhålan.
Jag vill testa något annat.
Samtidigt så trivs jag med tillvaron just nu.
Jag vill våga bryta upp från allt som är invant, bekant och säkert.

Jag vill sätta mig på ett flygplan till London och bo där i sex månader!

Men åh ...
Samtidigt är det allting här hemma som är så jäkla bra och man vill inte lämna det.
Men å andra sidan är det nu man ska våga och testa!

Så vilket ska man göra?
Ska jag än en gång anmäla mig för att åka som aupair eller ska jag stanna kvar?

Det tåls verkligen att tänkas på.

Sverige mot morgonzoo

Vad skulle du göra om du tvingades ringa upp ett av dina ex?
  Inte nog med att du först skulle samla mod för att göra det, du ska även säga pinsamma saker.

Det här ska Titti eller Roger göra i Sverige mot morgonzoo på fredag morgon.
Jag är otroligt glad över att det inte är jag som ska tvingas till detta!
 
För det första så har jag inget riktigt "ex", får nog kalla killarna för "dejtingex" tror jag, haha :)
Brukar oftast bli så att jag träffar killarna några gånger och av olika anledningar så fungerar det inte.
För att nämna några så har avståndet varit för långt, personkemin har inte klickat eller så har det bara runnit ut i sanden.

Men de flesta av de har jag har träffat, har jag ingenting ogjort med, utan vi skildes som vänner.
Finns dock en stor idiot som jag önskar att jag aldrig hade träffat.
När jag var på Brunnen i lördags, så var han också där.
Men vi bara gick rakt förbi och låtsas som vi inte kände varandra.
Och så länge det forsätter så, är jag nöjd och glad.

Men tillbaka till Rix FM.
Ska bli otroligt roligt att höra detta på fredag
Hoppas nästan på att Roger får ta "straffet".
Han lever nämligen inte ihop med en tjej, utan med en kille.
Så kan bli rätt intressant om han ska ringa till en gammal flickvän.
(Detta är något som han själv kommenterade och skrattade åt i morse)

Men än en gång, är otroligt glad åt att jag slipper göra det! :)

Bröstcancerfonden!

Ingen kan väl ha missat att oktober är bröstcancerns månad?
Inte i den bemärkelsen att man bara blir sjuk då, utan att hela Sverige fylls av insamlingar till just detta ändamål!
 
7000 kvinnor drabbas av bröstcancer varje år.
De flesta kan botas, men inte alla.
Du kan drabbas av det, din mamma, din syster, din kusin och din bästa vän.
Vem som helst kan en dag stå där och få det här beskedet.
Därför är det otroligt viktigt att man (i den grad man kan) stödjer bröstcancerfonden!
Man behöver inte skänka flera 1000-tals kronor, det viktigaste är att man skänker något.

Här kan just du skänka en slant!

Ännu fler funderingar.

Denna framtid.
Igår var det sista ansökningsdagen till vårens kurser/program.
Jag har sökt till några olika saker, både program och kurser.
Jag känner för att plugga, men vet inte om det är rätt i januari heller.
Men det skadar ju inte att jag har sökt, kommer man in och ångrar sig, är det bara att tacka nej :)

Och nu vet jag att jag har fem veckor till på Gapro.
Vore egentligen rätt bra om jag fick året ut, pengar är alltid välbehövt :)

Har däremot kommit fram till att om möjligheten finns, så är det rätt dumt om jag går tillbaka  till mitt gamla jobb. Det vore i och för sig väldigt roligt, men samtidigt blir det problem om jag bestämmer mig för plugg i höst.
Då står de där och behöver (antagligen) göra ett nytt schema igen.

Men konstigt nog så saknar jag själva kundkontakten och kassaarbetet!
Trodde aldrig att jag skulle göra det, men har insett har jag nog passar inom serviceyrket.

Men jag får helt enkelt vänta och se vad som händer.
På ett eller annat vis tar man sig fram,
en dag i sänder! :)

En liten förklaring.

Många har säkert undrat vad som egentligen har hänt,
några av inläggen de senaste dagarna har inte varit allt för positiva.

Först var jag riktigt arg, besviken och ledsen. Då är det så himla svårt att försöka skriva något vettigt här, för man vill bara få ut sina aggressioner.
Och det är delvis därför som jag startade den här bloggen. Den är till för att jag ska kunna skriva av mig, samtidigt som jag berättar om min vardag. 

Alla har ju i alla fall förstått att en kille har varit anledningen till min deppighet.
Att det slog så hårt den här gången vet jag inte.
Kanske var jag så inställd på att den här gången skulle det fungera
eller så var det hans uppmuntrande sätt som gjorde att jag förväntade mig mer.

Jag trodde att han var värd att lära känna.
Även fast hans liv har varit omständigt den senaste tiden,
så trodde jag att eftersom han visade intresse för mig,
så borde det vara hyfsat löst och att han var redo att gå vidare.

Men detta blev verkligen en motgång.
Jag förstår hans anledningar till att inte ses mer.
Det jag däremot inte kan förstå är att han var så positiv till en början och sen bara blev det tvärstopp.

De senaste dagarna har jag funderat och tänkt en hel del.
Jag har pratat med Alex och Sandra,
det är verkligen tur att jag har dem! :)
Just nu mår jag bra igen och försöker att inte bry mig.


Om han, mot förmodan, läser detta så har han också fått en liten förklaring på hur jag reagerade.

Men om han skulle ändra sig, så finns jag här.
För jag vill fortfarande lära känna honom.
Jag tror att han är bättre än vad en annan person tycker.
Jag vill bilda mig en egen, ny uppfattning.

Tankar om framtiden.

Igår läste jag ett långt inlägg, som en annan tjej har skrivit i sin blogg.
Det handlade om vad hon tycker är meningen med livet i största allmänhet, just för henne.
    Det som var hennes mening förändrades väldigt mycket för ett tag sen, eftersom att hennes livssituation ändrades. Istället för att bo i hus tillsammans med sambo och barn, planera hur hon skulle göra med trädgården och bara bocka av på sin "framtidslista", är hon nu mamma på "50 %".
Det vill säga, hon och hennes f d sambo har barnet varannan vecka.
   Istället för att bo hus, har hon flyttat till en lägenhet.

Detta fick mig att börja fundera på just min mening i livet.
Jag hade ju en del av min framtid planerad, men allting ändrades bara på ett dygn.
 Jag skulle läsa till sjuksköterska redan efter gymnasiet och ha en färdig utbildning vid 22-årsålder.
Som det ser ut just nu, blir det inte alls så.
Jag har ingen panik över att utbilda mig längre. Anledning?
Jättemånga i min f d klass i Kalmar var 25 +.
De var kanske gifta, sambo och hade allt från ett barn till flera stycken!
Den mamman som jag hann lära känna på den korta tiden i Kalmar,
är ett stort bevis på att man kan vara en pluggande småbarnsmamma!
Så jag har insett att det är inte hela världen om man jobbar några år, bildar familj och sen utbildar sig.

Under tiden i Kalmar insåg jag tre saker:

* Jag är absolut ingen lägenhetsmänniska!

När jag väl har hittat den "rätta", vill jag bo i hus.
* Jag vill bo nära familjen/släkten!
Känner jag för att bara umgås med familjen en kväll,
utan att egentligen ha planerat det, vill jag kunna det.
Jag vill inte boka flygbiljetter långt i förväg och bo 10/100-talsmil hemifrån.
* Det är trots allt inga större fel på Hoby.
Det är en byhåla (jag vet) och man vet vilka de flesta är.
(På gott och ont).
Men byn har sina fördelar.
Det är relativt lugnt och behagligt att bo här. Man har nära till större städer.
För mindre shoppingturer har man Ronneby, Karlshamn och Karlskrona.
Vill man ha större utbud, tar det inte lång tid till Kristianstad, Växjö eller Kalmar.
Bräkne-Hoby är trots allt mitt hem och jag känner inte för att flytta härifrån i nuläget.

Det jag vill få ut av mitt liv är välmående, bra hälsa och kärlek.
Det vill säga, jag vill hitta någon att dela mitt liv med.
Jag vill ha barn och jag vill ha min familj nära.
Jag vill komma fram till vad jag vill syssla med i framtiden.
Är det sjuksköterska jag vill bli eller är det något annat som lockar mer?

Är nog tur att jag bara är 19 år ...
Men jag vet hur jag vill att mitt liv ska se ut!


RSS 2.0